Vintern 1946 såg en sexårig pojke i Leningrad att ett tåg på finska järnvägsstationen stod med vagnarna öppna, fullastade med vapen och kläder. Han smög sig in, somnade och vaknade i Porkala.

De följande nio åren tillbringade Vladimir Novikov i militärbasen, sov i kanonbunkrar och uthus. Ibland övernattade han i finländska hus, han tyckte det verkade som om ägarna bara åkt bort på ett tag. Man försökte skicka bort honom men då försvann han och dök upp först när letarna hade tröttnat.

Mat fick Vladimir i kosthållen, han bar ved och vatten, plockade bär och svamp, kottar och kåda. Han hjälpte soldaterna med att köpa öl i kiosken, de gav pengar och han bar ölet till dem i ämbar. De krigströtta soldaterna hällde vodka i ölet och fick lite ljusning i tristessen.

Vladimir blev kvar i Porkalabasen ända till hösten 1955. Innan han åkte fick han stränga order att inte på de närmaste åren berätta någonting om basen i Porkala. Några år efter tiden i Porkala bosatte han sig i Ukraina.